Jag vill bara säga några ord. Igen. Jag vill tacka mina kära vänner som står ut med mig dag ut och dag in. Utan dem vore jag inget alls. Och det menar jag verkligen. Jag är aldrig så lycklig som när jag är med mina vänner. Det spelar ingen roll vad vi gör faktiskt. Jag är bara lycklig. Haha gud vad jag låter väldigt poetisk. Men skit samma. Ibland får man vara lite poetisk tycker jag. Nu åter till mitt såkallade tacktal. Endel av mina närmsta vänner har jag inte känt så länge, utan bara ett år eller så. Men det känns som jag har känt dem hela mitt liv. Endel andra har jag känt i nästan hela mitt liv, och jag är så glad att dem fortfarande står ut med mig. Så.. Tack. Thank you. Gracias. Merci. Fler språk kan jag inte, haha.